The other stuff could get you killed

Jag har varit borta ett par månader. Jag tyckte inte det var roligt längre. Nu kanske det kan vara lite roligt igen.

Inget har hänt. Allt är som förut. Ingen behöver känna sig vilsen, oroad.

Det här är fortfarande jag:

You’re Love in the Time of Cholera!
by Gabriel Garcia Marquez
Like Odysseus in a work of Homer, you demonstrate undying loyalty by
sleeping with as many people as you possibly can. But in your heart you never give
consent! This creates a strange quandary of what love really means to you. On the
one hand, you’ve loved the same person your whole life, but on the other, your actions
barely speak to this fact. Whatever you do, stick to bottled water. The other stuff
could get you killed.

Take the Book Quiz
at the Blue Pyramid.

Malplacé

Jag skulle vilja bli utsatt för ett fritagningsförsök. Jag har blivit kidnappad av en kulturarbetande, småsupande, inflyttad, ohälsosam och ganska ensam stockholmare i 25-årsåldern. Jag har tvingats ta hennes plats, medan hon klättrar på mitt berg i mitt varma land, påtar i trädgården utanför mitt kusthus, ligger med min pojkvän, tjänar mina grova pengar, har mitt lugn i kroppen.

I utbyte har hon gett mig sin TV, sina sugar cravings, sin stress, sina grannar.

Det måste vara en revolution i antågande snart.

Trams

Idioter i lokaltrafiken och i min lägenhet luktar det korv med bröd utan att jag har något med saken att göra. Ja, alltså, det luktar ju inte korv med bröd, det luktar ju bara korv, men det är sådan där korv som man har i bröd som det luktar. Sån där kokt. Jag är lite hungrig och har inget att äta förutom leverpastejsmörgås.

Det har gått ca 10 sekunder av säsongsstarten av Grey’s Anatomy och jag känner redan att jag är rätt nära det här med grinandet. De två är ofelbart sammankopplade. Veckans höjdpunkt, när man får grina över saker som inte rör en själv. Hello blockering!

Har inte varit så frekvent med bloggandet på ett tag. Har ganska ofta suttit och försökt att få ihop någonting, men den stora meningslöshetslampan har alltid börjat lysa. Så mycket som inte spelar någon roll. Lokaltrafik, korvlukt, leverpastejsmörgåsar, TV-tittande. Som om jag inte hade något intressantare att skriva om. (Har jag något intressantare att skriva om?) (Jag måste ha något intressantare att skriva om.) (Jag har något intressantare att skriva om, men då faller hela den här rapa-ur-sig-text-anonymt-för-att-komma-ihåg-hur-det-känns-att-skriva-idén som den här bloggen startade av en gång i höstas när jag var i behov av någon sorts aktivitet.)(Dessutom, om jag skriver om något intressantare spelar det plötsligt större roll vad jag skriver.) (Jag behöver inte prestation. Jag behöver trams.)

Trams.

Stockholm är trams.
Du är trams.
Jag är trams.
Grey’s Anatomy är trams.
Smörgåsar är trams.
Konst är trams.
Att resa bort är trams.
Stanna hemma är trams.
Gå ut är trams.
Trams
trams
trams.

Nej. Jag behöver träffa någon jag känner för. Jag behöver ett ögonblick. Något som inte är trams. Det skulle säkert bli trams med tiden, men tills dess – känna känna känna.

Andra bloggar om: grey’s anatomy, leverpastej, kokt korv, trams, bloggande, kärlek

Varning, billigt skämt

Solariebordellen. Får man gissa på att Solariet Solsippan kallades Solsnippan i folkmun?

Förlåt. Jag kunde inte låta bli. Jag hatar mig själv.

Återvänd

Har varit frånvarande och inte haft chans att utveckla det här metalivet någonting på sistone. Man skulle kunna kalla det ”bortrest”. My apologies. Om det nu skulle vara någon som har känt sig påverkad av detta.

Förutom bortrest har jag även varit otroligt trevlig på sistone. Jag har gått hem, vilket är en bra känsla när man är bortrest. Om man inte kan gå hem på det ena sättet får man se till att göra det på det andra.

Men det är svårt att jobba. Svårt att veta om det blir bra, och vem man ska lyssna på. Har en äldre man i mitt yrkesliv som inte är särskilt imponerad. Har undvikit honom en längre tid, till förmån för mina mindre kritiska beundrare. Trots att det är området som den äldre mannen innehar någon slags expertis om, som jag allra helst skulle vilja briljera på. Jag skulle vilja vara bäst och intressantast, lära mig hur man snackar snacket och walkar walken. Men, som sagt, jag har undvikit det hela. Svår fråga, om man ska inrikta sig på det man vill vara bra på eller på det man oförnekeligen är bra på?

I övrigt, hur många människor tror ni det får plats i ens liv? Det kommer in nya hela tiden och jag vet inte om jag ska se mina bekantskaper som en växande klunga som står runt omkring mig eller som en evighetslång rad som åker förbi på ett långsamt rullband. Eller vad jag skulle föredra.

Sedan kan man ju spekulera i varför jag förutsätter att det är jag som är statisk och de andra som stillastående rör sig på det där rullbandet.

Den där bedrövliga Malou von Sivers har börjat med sitt ”Efter tio” på TV4 igen. Får mig nästan att önska att min TV-apparat hade slutat fungera när de släckte analognätet en kvart tidigare.

Känner dessutom en begynnande mensvärk mola i magtrakten. Jävla Malou. Det är säkert också hennes fel. ”Efter tio” är helt klart ett mensvärksframkallande program.

Andra bloggar om: resor, jobb, val, malou von sivers, efter tio, mensvärk, TV

Stockholm springer

Köpenhamn brinner, men Stockholm – det börjar bli fint nu. Barmark och promenadfolk i hela stan, och man kan tänka på möjligheterna. Det är en sådan kliché, men det är svårt med vinter. Det hjälpte inte att den var kort i år, det var för mörkt och för kallt i alla fall.

Jag borde vara upptagen med annat, men kroppen är inte riktigt frisk än – visst var förkylningen längre än vanligt? Du har säkert haft den du också, alla har haft den, din var säkert också lång, allas var lång. Vintern kort, förkylningen lång. Helena Bergström är på TV. Tilde Fröling spottade just på henne. Suck suck.

Jag borde VERKLIGEN vara upptagen med annat. Det är meningen att jag ska vara sådär snabb och kompetent nästa vecka, vilket såklart är helt absurt. Min kompetens är störst på dra-täcket-över-huvudet-området, jag är en riktig spjutspets, men sorgligt oefterfrågad. Inga frågor om täcken över huvuden. Bara frågor om samarbetsvillighet och planering, telefonsamtal och samordnande av scheman. Kan du då? Nej, då kan inte jag. Då då? Nej, det går inte heller. Ringer du och kollar det med honom? Har ni kommit överens om betalningen än? Tusen frågor och inget som egentligen har något att göra med det vi vill göra – vilket är för mycket på en gång.

Samtidigt går saker sönder och det behövs ringas till både tandläkare och låssmeder och gynmottagningar. Och det behövs ringas till mig, men det görs inte.

Ibland önskar jag mig ett annat levebröd, ett jobb med fasta tider och utan långsiktiga prestationskrav. Ett fixa-nu-gå-hem-sen-jobb. Jag tror inte jag skulle vara lyckligare, men jag tror jag skulle oroa mig mindre.

Andra bloggar om: Stockholm, vår, jobb, konst

Tiden går

Det här med vardag vore så mycket enklare om den kom med tiden-går-musik och ett klipprum.

Underhållen till sömns

Mitt inre barn: 5 år.
Min inre tant: kultur-.

Gick in på Åhléns city på vägen hem för ett ”för gamla tiders skull”-besök på bokrean. Älskade bokrean när jag var mindre än vad jag är nu, i den lilla staden kändes det omotiverat stort och roligt – jag var där första dagen, tidigt, gick omkring länge med en kundkorg och plockade och räknade och tänkte efter. Sedan var jag där andra dagen också, när jag fortfarande ville ha det jag inte köpt första dagen. Det blev säkert ett eller två besök till. Och på den sjunde dagen vilade jag.

Har inte hunnit med någon bokrea i den stora staden, den har alltid infallit olämpligt. Den sjunde dagens vila lyser också den med sin frånvaro.

Men idag gjorde jag ett halvhjärtat besök. Det var ganska utplockat. Fick dock mersmak, ska nog leta mig ut till min gamla förort och leta igenom den fina bokhandeln där, när jag får tillfälle.

Det där tillfället får se till att vara ett långt tillfälle. Jag har mycket inplanerat ”när jag får tillfälle”.

Går fullt ut med tanteriet. Dagens inköp: André Schriffins Förlag utan förläggare, Dennis Lehanes Gone, baby, gone, Louis de Bernières Kapten Corellis mandolin, Joyce Carol Oates Den tatuerade flickan, Elizabeth Georges När ingen ser och Käbi Lareteis Såsom i en översättning: tema med variationer. Inget som hjärtat klappar särskilt fort för. Men jag blir säkert lite underhållen, underhållen tills jag somnar.

Andra bloggar om: bokrea, böcker

Kom hit och var tyst!

Du vet sådär trött man kan bli, sådär trött så att det brusar i hela kroppen, så trött är jag nu. Trött, för trött för att vara ärlig. Du vet ju att jag går omkring och väntar på att du ska säga någonting, men det är tur att du inte säger det just nu för jag är alldeles för trött.

Men det är verkligen synd att du inte är här när du inte säger någonting.

Stereotypen

De påstår att de vet ”allt” om mig. Jag går dit för att se om det stämmer.

De påstår att jag är ung, singel, universitetsstuderande. Att jag har mycket låg inkomst. Att jag är nöjesintresserad. En förändringsbenägen och kunskapstörstande kollektivist

Att jag konsumerar böcker, starköl och nöjen. Är intresserad av sportdykning, vidareutbildning och styrketräning

Tittar på TV: musikvideo, utländsk talkshow, utländska komediserier
Läser: musik, film och foto; populärvetenskap; kulturtidningar

Är positiv till EU-medlemsskap, ny teknik och ”utmaningar, nyheter och förändringar”. Att jag är negativ till individuell lönesättning. Röstar på både miljöpartet, folkpartiet och vänsterblocket.

Att jag inte håller med om att jag är ”nöjd med mitt liv och vill ändra på så lite som möjligt”.

.

Det är alltså detta som påstås vara ”allt”. Det där är inte ”allt”. Det är ”ingenting”. Här sitter man och hoppas på att få veta någonting, att få veta ALLT. Vad får man? Man får veta att man konsumerar starköl och gillar sportdykning, vilket är ett ”ja” och ett ”nej”.

Jag vill veta ALLT. Ge mig ALLT.

Andra bloggar om: teleadress, stereotyper