Trams

Idioter i lokaltrafiken och i min lägenhet luktar det korv med bröd utan att jag har något med saken att göra. Ja, alltså, det luktar ju inte korv med bröd, det luktar ju bara korv, men det är sådan där korv som man har i bröd som det luktar. Sån där kokt. Jag är lite hungrig och har inget att äta förutom leverpastejsmörgås.

Det har gått ca 10 sekunder av säsongsstarten av Grey’s Anatomy och jag känner redan att jag är rätt nära det här med grinandet. De två är ofelbart sammankopplade. Veckans höjdpunkt, när man får grina över saker som inte rör en själv. Hello blockering!

Har inte varit så frekvent med bloggandet på ett tag. Har ganska ofta suttit och försökt att få ihop någonting, men den stora meningslöshetslampan har alltid börjat lysa. Så mycket som inte spelar någon roll. Lokaltrafik, korvlukt, leverpastejsmörgåsar, TV-tittande. Som om jag inte hade något intressantare att skriva om. (Har jag något intressantare att skriva om?) (Jag måste ha något intressantare att skriva om.) (Jag har något intressantare att skriva om, men då faller hela den här rapa-ur-sig-text-anonymt-för-att-komma-ihåg-hur-det-känns-att-skriva-idén som den här bloggen startade av en gång i höstas när jag var i behov av någon sorts aktivitet.)(Dessutom, om jag skriver om något intressantare spelar det plötsligt större roll vad jag skriver.) (Jag behöver inte prestation. Jag behöver trams.)

Trams.

Stockholm är trams.
Du är trams.
Jag är trams.
Grey’s Anatomy är trams.
Smörgåsar är trams.
Konst är trams.
Att resa bort är trams.
Stanna hemma är trams.
Gå ut är trams.
Trams
trams
trams.

Nej. Jag behöver träffa någon jag känner för. Jag behöver ett ögonblick. Något som inte är trams. Det skulle säkert bli trams med tiden, men tills dess – känna känna känna.

Andra bloggar om: grey’s anatomy, leverpastej, kokt korv, trams, bloggande, kärlek