Monthly Archives: oktober 2006

Evil Hasse

Jo, just ja, en rolig grej hände mig på vägen hit ikväll:
Vem har okej:at layouten för TV3s nya reklampelare? En jättestor bild på Hasse Aro, och så helt enkelt ordet ”Ondska” i stor stil. Det hela gjorde ju mig ganska uppåt, men det kan väl rimligtvis inte ha varit meningen.

Andra bloggar om: , ,

Mörkt, blött och kallt var det på promenaden. Ingen mössa.

Kvällspromenad från borta till hemma, jag engagerade mig i alla möjliga samtal i huvudet. Passerade ett 7-11 och fick syn på en galen lodis som satt vid fönsterdisken och drack kaffe samt gestikulerade vilt i sin ensamhet. Halleluja, en likasinnad! Det känns tryggt att ha sett en förebild, ett framtidsöde att sikta mot. Det finns så många galningar i stan, det är lätt att börja undra. Han med munspelet och radion-mot-örat, som brukar stå vid TGIF på Stureplan. Vem har inte ett munspel och en radio tillgängliga? Jag kan gå och ställa mig på trottoaren mitt emot imorgon kväll, och försöka konkurrera. Eller så skulle jag kunna få feeling för något annat crazy utåtriktat. De skulle tro det var ett art project.

Artistes! Ni ser inte på TV. Ni har viktigare saker för er. Ni går upp på morgnarna, för det här är minsann inte mindre slitsamt än ”riktiga, vanliga” jobb. Ni jobbar lika hårt, om inte hårdare, som/än Conny på verkstan hemma i småstan ni försöker distansiera er från (genom att klädsamt dra er den till minnes vid lämpliga tillfällen). Ni förstår ironins alla vändningar, och hävdar att i riktig art hör den inte hemma. Det är en privatsak. Ni är mer eller mindre kända, och nöjda med hur det än är. Stockholm har en frodande DIY-scen inom samtliga konstyttringar, så det behöver inte bli bra för att vara great art. Alla ser potentialen. Det kommer bli stort.

Every family has its history of heart disease. And mental illness.


TV4 delar i afton med sig av en doktor vid namn Hus, de kallar honom cynisk. I själva verket har han visat sig vara en proper moder Teresa, dock med en manusförfattare som genomlevt Amerikas version av 90-talet i sina ungdomsår. Jag är besviken, men lättroad.

Andra bloggar om: , ,

Östermalm

H är på resa, han är så framgångsrik. I en vecka eller två ska han ut och visa upp sig för världen. Jag förutsätter att resten av Stockholm har stannat kvar, men jag vet inte eftersom jag inte dragit upp persiennerna än. Jag hör att det regnar. Går jag ut kommer jag bli blöt. Jag känner mig inte särskilt lockad, och jag har som vanligt inte direkt någon brådska. Varför skaffar folk vanliga jobb? Det är mig ett riktigt mysterium. Förstår de inte att de inte behöver? Jag känner några få med vanliga jobb. De går in i duschen halv sju-sju på morgnarna. Det kan omöjligtvis vara av fri vilja, det kan jag aldrig tänka mig. Förstår de inte vad de missar? Klockan är tolv och SVT lär mig om vulkaner. Bättre än så blir det inte – idag ser vi fram emot en utflykt till en av stadens gråaste stadsdelar.

Trängsel

Jävla Stockholm luktar regn och sunkiga skinnjackor. Om jag vore rik kanske jag kunde hitta ett sätt att undvika kollektivtrafiken. Jag hittar fler och fler tidpunkter jag hoppas jag aldrig kommer sätta min fot på en tunnelbaneperrong igen, än mindre i en tunnelbanevagn. Folk borde ha hyfs nog att tvätta sina ytterplagg innan de tar ett fast tag om pinnen i taket, och kör upp armhålan i ansiktet på mig. Svett, rök, matlagningsos – jag minns inte att jag bett om att få uppleva detta bara för att jag för en gångs skull varit ambitiös nog att lämna ”lägenheten” innan klockan tio.

På bussen hem håller jag igång livliga tankediskussioner för att slippa titta på medtrafikanterna, som endast deprimerar mig med sin anonymitet och meningslöshet. Varför finns alla dessa människor? De ser likadana ut allihop, grå och osynliga eller tillkämpat färgat fixade. Insikten om att i alla dessa kroppar finns s.k. unika personligheter, allesamman med egna konstnärliga/karriärinriktade ambitioner och förhoppningar om att finna Den Stora Kärleken, gör dem bara ännu mer meningslösa. De kommer bli så besvikna. De tysta är minst påfrestande. Värre är de som försöker prata med mig. Allra värst är de som pratar med varandra, och låter som att det de har att säga gör någon skillnad.

Jag har mycket svårt för konceptet främlingar, trots detta är stan full av dem. Det enda positiva de för med sig är de livliga tankediskussioner jag håller igång för att slippa titta på dem. Jag är aldrig så vettigt klarsynt som när jag pratar med någon jag känner utan att de hör vad jag säger. Tillbringade en kvart på 4an ikväll med att förklara för B precis hur allt ligger till. Jag framstod som mycket genomtänkt och avspänd.

Andra bloggar om: , ,