Jag gillar verkligen sms. Verkligen. När Gud uppfann sms (för det måste det väl ha varit, det är väl alltid Gud? Eller?) gav han gåvan BETÄNKETID till mänskligheten. 
And I love betänketid. Smaka bara på ordet. Betänketid. Jag är nämligen totalt värdelös på att dölja mina reaktioner. Och det är inte alltid man håller med sina egna reaktioner – man kanske reagerar Å nej, men efter bara en sekund känner man att man egentligen tycker Jo men det var ju trevligt. Det där Å nej vet man liksom inte vart det kom ifrån, eller vad det ville.
Jag tycker alltså inte om när folk ringer till mig. Mina vänner får gärna ringa. Det gör absolut ingenting. De brukar i allmänhet skita i vad jag tycker om det de har att komma med (och vice versa). Men när ”folk” ringer och vill saker blir jag så nervös. Då är det helt plötsligt meningen att man ska kunna ge någon sorts ärlig respons på det de har haft att komma med, omedelbart. Hjälp! Jag vill heller inte gärna ringa upp heller, eftersom jag tror att alla människor tänker som jag gör och alltså blir illa berörda av att behöva svara på frågor i telefon, utan skickar för det mesta sms. Jag är så personlig!
Ibland svarar jag inte när det ringer. Jag hoppas det inte gör något.
Andra bloggar om: telefon, sms, samtal, reaktioner, betänketid
jävla stockholm 