Livet

Det har varit samma låtar på SVT2s testbild så länge jag kan minnas. Samma stråkmattor, samma pianoklink. Det är något lätt trösterikt över detta. Jag kommer hem mitt i natten och sätter på min TV-apparat, det bästa jag kan hitta efter några minuters kanalsurfande är denna testbild och dess soundtrack. Jag är fem, sex eller sju år gammal och ligger under mormors soffbord, drar trådar ur mattan och knaprar på de där vita tabletterna i en ask som inte heter Läkerol eller Menthos men det är det enda jag kan komma att tänka på nu. Mormor röker blå Blend, men bara i köksfläkten. Jag är tjugofem, tjugosex eller tjugosju år gammal och ligger under IKEA-täcket, skriver blogginlägg i Word eftersom WordPress verkar ha kukat ur för tillfället, och förundras över den musikaliska systematiken i testbilden – musik, brus, låg ton, brus, högfrekvent ton, olika metalliska och fallande toner, tystnad, mer tystnad, och så musik igen. Jag har kvar blandsmaken av måttliga mängder rödvin, starköl och tandkräm i munnen.

Inser plötsligt att det måste vara något av en prestation att spela in vilken musik som helst på ett sådant oförargligt sätt som de som spelat in musiken till SVT2s testbild har gjort.

Apropå oförarglig musik; det har varit gala i stan, en manifestgala jag inte närvarade på. Satt någon annanstans, på Söders hujder, med andra människor, som inte heller kände för att manifestera något. Manifest är ”Sveriges oberoende musikpris”, och man skulle kunna ha långa diskussioner om vad oberoende egentligen innebär. Det diskuterades säkert livligt bland de närvarande på galan (hoppas jag), och det var kanske delvis därför jag inte var där även om jag egentligen hade anledning till det. Jag är inte diskussionslysten. Jag vill inte veta något om någon annan. Jag vill vara lite lämnad ifred.

Har på sistone träffat människor med (enligt Göran Walters populära synonymordbok) myndighet, värdighet, auktoritet, respekt; tyngd, eftertryck, kraft. Människor jag imponeras av och respekterar, det är en välkommen variation mot den vanliga ogenomtänktheten jag brukar mötas av på dagarna (och som jag själv är en del av). Jag vill vara dessa människor, var och en för sig och alla på en gång. Jag inser i deras sällskap att jag är ängslig. Och att ängslighet hos människor är ett av de drag jag har allra svårast och allra minst respekt för.

Och som grädden på moset, eller körsbäret på grädden på chokladkakan, finner jag mig sitta på denna stol, i denna bar, och låtsas som att han jag redan avfärdat (och som redan avfärdat mig) kommer in genom dörren, fantiserar om vad det skulle innebära, hur vi skulle hälsa, hur jag skulle presentera honom, hur han skulle presentera mig, vad vi skulle säga till varandra. Hur jag skulle vara sval och kylig, hur jag skulle vinna hem honom, hur han skulle vinna hem mig, hur jag skulle bli hemvunnen med distansen och hedern i behåll. Jag pratar med honom på tunnelbanan hem, när jag borstar tänderna och när jag gör mig redo för att lägga mig. Jag pratar med en idé, inte en människa. Vilket är nog så representativt för hela vår historia (och här får jag påminna mig själv om kopplingen mellan orden historia och det förflutna, avslutade).

Det ligger mig skrämmande nära att tänka på människor som koncept. Vad de är, vad de gör, vad de heter, vad de vill få sig att verka vara, vad jag ser igenom hos dem. ”Vem” och framför allt ”du” är så mycket längre bort.

Alkoholen kan ha förlorat sin dragningskraft, möjligen temporärt men ändå just nu. Min plattform på T-Centralen mellan 00.54 och 00.58 var de längsta fyra SL-minuterna i mitt liv. Där stod jag tillsammans med fredagsfolket runt omkring. De förflyttade sig släpigt, klumpigt, för fort, snett, vint, de ramlade ihop under karttavlan, de hjälptes upp, de skämdes, de skränade. De tittade på mig, sökte ögonkontakt, möttes av… De möttes inte alls. De undveks, och jag kände att jag är inte gjord för att lämna mitt hem längre. Just nu skulle jag kunna stanna hemma i flera veckor, ligga i min säng, titta på min TV, läsa mina böcker, vänta ut mitt liv.

Jag skulle vilja få tid att tänka ut jävligt noga vad det är jag egentligen vill prestera innan jag behöver prestera något nästa gång.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s