Scenskräck

Man skulle kunna säga att livet lätt ger mig scenskräck.

Ja, precis så är det.

Att ta kontakt med någon man inte haft kontakt med på ett tag, är som att gå in på scen. Man står i kulisserna först och väntar på sin tur, försöker höra vad det är som pågår på scenen. Man letar efter sitt ögonblick – och så kommer det, åtminstone tror man att det är nu, jo, det är nu, det måste vara nu, och så går man på: men man är inte säker. Man skulle kunna ha fel. Man skulle kunna komma in helt fel, och då skulle man vara den ensammaste människan i hela världen.

Men säg att man till slut klivit på, och varit där inne ett tag och klivit runt och hittat sin plats. Då har man vant sig, man är bekväm – man kan till och med göra misstag utan att det spelar någon roll för showen/pjäsen/konserten som helhet. Då är det som när man ringer upp någon man känner. Man är redan igång. Ingen är ensam. You’re safe.

Ett problem är att jag inte minns hur det gick till när jag fortfarande stod bakom och lyssnade på de föreställningar jag numer kliver runt lugnare än någon annan i. Jag minns inte hur det känns att vara på väg att gå in fel, eller kanske snarare vet jag inte hur det känns när man går in rätt.

Alternativet finns ju, att jag just klivit på scenen och klivit på vid rätt tidpunkt. Men jag vet inte.

Andra bloggar om: , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s