Klockan är sex på kvällen, början på december

Hade planer för kvällen som hängde på H, men det verkade inte H veta om. Trots att jag minns det som en, visserligen lös, överenskommelse har jag blivit bortprioriterad till förmån för andra. Vi har verkligen gjort slut, inser man så här nio månader senare. Just precis nu känns det som det värsta med att göra slut är att man säger upp rätten att bli irriterad på personen i fråga. Jag har inte rätt att känna mig bortglömd, för det är inte meningen att någon ska komma ihåg. På ett sätt kan man ställa mer krav på de vänner som alltid bara varit ens vänner, än man kan på dem som en gång var något mer.

Fullkomligt självförvållat, idag är det stress, prestationsångest, rastlöshet och oviktighet. Samt den numer ständigt närvarande trötthetten, naturligtvis, men den kan man ju alltid skylla på mörkret.

Orkar inte bjuda på någonting. Idag bad jag butikspersonalen slå in mina pocketböcker i presentpapper för att jag inte ville falla in i kategori a) människa som läser klassisk barnlitteratur med motiveringen att det är stämningsfull kvalitet som man verkligen dras in i även som vuxen, eller kategori b) människa som skriver dåliga noveller och behöver all hjälp som kan fås och som alltså köper en bok om skrivande som människan stryker under vissa viktiga meningar med rödpenna i. Jag är ingetdera, jag lovar, jag lovar, jag köper böcker efter hur de känns i handen, efter vad det är för typsnitt, efter hur tjocka de är. Jag köper omslag, inte innehåll. Jag läser dem och suckar för det mesta.

Herregud vilket skämt! Yoo-hoo.