Konsertbesökaren

Åh, det var riktigt bra, det var riktigt bra. Sufjan Stevens spelade i Stockholm ikväll och jag och en massa andra människor var där och lyssnade. Lite rödvin och ett glas öl i kombination med en viss typ av amerikansk musik kan verkligen göra mig lite tårögd. SUCKER! Många var långa och stod framför mig, ohyfsat kan tyckas, men det gjorde inte så mycket. Dumt kanske, men på en bra spelning spelar sådant mindre roll än på en dålig spelning. Skymd sikt på en kass konsert skulle verkligen kunna få mig mycket, mycket irriterad. Som ”grädde på moset”, fast tvärtom.

Det var som det brukar vara. Några musikrecensenter, några gamla indiepopkändisar, några blivande indiepopkändisar, några lite väl imponerade medelåldersmän som tycker att det är det bästa de någonsin sett och pratar om någon låt som ”har allt”, några som är där för att deras pojk/flickvän tycker att bandet är jättebra, några som suckar högt och kastar menande blickar mot ljudteknikern, några som tjuter av glädje när bandet spelar hittarna, några färre som tjuter desto högre när bandet spelar något ”nytt” för att visa att de minsann har koll på vad det handlar om i alla fall, några som börjar gå mot garderoben innan sista låten för att inte fastna i kön. Inget kommer någonsin vara annorlunda. Man vet åtminstone vad man får.

Stevens måste styra sitt band med järnhand. Allt var otroligt kontrollerat. Och bra.

Det är mycket underhållande att iaktta någon be om att bli fotad av sin kompis. Det ser otroligt fånigt ut när folk försöker se oberörda ut men ändå posera på det sätt de tror de ser snygga ut. Särskilt när man vet att de har bett om det själva, och att det är deras egen kamera det plåtas med.

Jag är inte helt nykter, men imorgon kan jag tänkas fortsätta skriva något om hur man upplever en massa främlingar i ett rum, hur det är att träffa vänner man inte träffat på länge, vad som räknas som ett förtroende, gimmickartade scenkostymer, amerikaner, Scrubs, att jag ganska ofta undviker att hälsa på kompisars kompisar som kanske borde räknas som mina bekanta men som jag inte kan prata med för att jag är totalt hopplös på att småprata så jag undviker som sagt att hälsa på dem, att jag ganska ofta tänker åh nej när mobilen ringer även om det är någon jag egentligen skulle vilja prata med, förband, folk som klär upp sig när de går på konsert, folk som inte gör det, extranummer, barekonomi, skodon, 7-11 eller något helt annat.

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s