Mycket snö, för lite sov, för mycket pretto-tänk

Efter att ha sovit på saken känner jag mig fortfarande oväntat nöjd med vädret. Om inte annat för att kvällstidningsjournalistiken visar sig från sin bästa sida.

Ibland när man vaknar märker man att man istället för att sova ordentligt under natten har fortsatt tänka på det man läste precis innan man somnade. Jag tror det var det här som triggade igång mig:

Idolkärlek betraktas i studien som ”en synnerligen logisk och förståelig lösning på ett antal medvetna eller omedvetna konflikter”. Tre sådana konflikter hämtas ur den psykoanalytiska teorin. De har alla bearbetats sedan barndomen men kräver i tonåren en slutgiltig lösning. För det första den ”oidipidala konflikten” (man tvingas välja ett annat kärleksobjekt än sina föräldrar), för det andra en acceptans av den ”depressiva positionen” (att världen inte är ond eller god utan båda delarna, att man kan hata och älska någon samtidigt), för det tredje en uppgörelse med barnets ”omnipotenta självbild” (tron att man är allsmäktig). De tre insikterna är så obehagliga att man inte kan acceptera dem direkt. Enligt C.E. blir idolen ett slags övergångsobjekt – dels någon att ösa kärlek över efter brytningen med föräldrarna, dels någon att idealisera och ge gudomliga kvalitéer, dels någon på vilken man projicerar sin allsmäktiga självbild.
Det senare kallas ”narcissistiskt objektsval”. E. skriver att tonåringen hos idolen får ”respit och kan deponera sin omnipotens och storhet och ännu en stund undvika sanningens minut, idolen blir så att säga adolescentens grandiosa själv inkarnerat.”
Fans

Det var länge sedan jag var i de lägre tonåren, och när jag var det tillhörde jag absolut inte de hysteriska popidolsfansen – jag var snarare (såklart) ganska ensamsur och köpte skivor med gitarrmangel. Jag funderar på om jag kan ha missat en viktig del i den personliga utvecklingen. Jämmer och elände! För nu, mitt emellan 20 och 30, måste jag helt klart tillstå att jag inte är värst långt ifrån tonårsfansens lösning av konflikten med den ”depressiva positionen” och den ”omnipotenta självbilden”. Jag känner verkligen igen mig i det ”narcissistiska objektsvalet”. Mitt ”narcissistiska objektsval”, som har många av mina dåliga egenskaper som jag föraktar objektet för men som är helt och fullt fantastisk-uppe-på-en-piedestal och ack! så framgångsrik ändå, brukar vara sällskap hem efter krogen. (Inte så ofta som jag skulle vilja, vilket ju dessutom tillför ett visst mått av ouppnåelighet.)

Jag som har kallat det true romance… Är det bara ett sätt att ta sig runt psykologiska konflikter som jag borde tagit itu med när jag var fjorton? Behöver jag vård och hjälp? Behöver jag klippa mig och skaffa mig ett jobb istället för att sitta och överanalysera inblandningen av statusbeundran i raden av förälskelser genom åren?

Frukost, det är vad jag behöver.

Andra bloggar om: ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s