Äh, jag blir så besviken! På vägen till tunnelbanan från mitt hem passerar man en tobaksaffär som har för vana att sätta upp Aftonbladets och Expressens löpsedlar – en mycket vanlig företeelse, har jag förstått, i tobaksaffärsbranschen. Idag, när jag var på väg hem till en vän för att dricka kaffe och även samtala i vänskaplig ton med denna vän, 
blev jag jätteglad över Aftonbladets löpsedel. Den var fantastisk och löd någonting i stil med Lasse Berghagen utpekas som porrkonsument av Lars Ohlys sambo. Typ. Det lät onekligen som något som skulle passa in på en av mina nyfunna favoritsighter. ”Tjoho!” tänkte jag. ”Det måste jag läsa om på internet när jag kommer hem.”
Vid hemkomsten hittade jag tyvärr inget på Aftonbladets hemsida. ”Men skam den som ger sig!” fortsatte jag tänkandet, och tittade efter om det uppstått någon bloggstorm på Knuff. Storm var väl kanske att ta i, men jag fann i alla fall den här länken som återigen tände en hoppets eld i mitt hjärta. Äntligen skulle jag få läsa om denna fantastiska nyhet, vida överskuggande vissa hängningar, golfares barnavlande, Linda Rosing, och till och med Bonde söker fru.
Av någon märklig anledning hade Aftonbladet plockat bort denna löpsedelsalstrande succé till telegram.
Efter en stund hittar jag ”Lars Ohlys sambo”s blogg, upptäcker att hon är en riktig människa med ett eget namn (Åsa), och kan därmed citera stycket där hon pekar ut:
Från säker källa kan jag avslöja att Lasse Berghagen köper porrtidningar. Han traskar glad och utan att skämmas in på lokala bensinmacken och köper en biltvätt och en porrtidning. Och det har tydligen hänt flera gånger. Shame on you Berghagen!
På annan plats uppger hon att den säkra källan stått bakom Berghagen i mackkön.
Åh jag vet inte var jag ska börja! Eller vart jag ska komma! Jag vet ingenting, men jag är alldeles till mig!
Försöker Aftonbladet glömma bort att de har tryckt upp löpsedlar i ämnet (med tanke på att de plockat bort telegrammet från hemsidan utan förklaring)? Hur gick diskussionerna på redaktionen? Har någon fått skäll? Hur var nyheten tänkt – skulle löpsedelschocken ligga i det eventuella porrtidningsinköpet eller i utpekandet?
Varför plockas det bort? Är Berghagen ledsen över utpekandet? Handlar man porr på macken kan man ju knappast vilja hålla det hemligt. Är det överhuvudtaget sant? Har Aftonbladet pratat med Berghagen? Vad sa han? Förnekar han det hela? Hotar han med att göra en Persbrandt? Hur mycket tredjehandsinformation publicerar kvällspressen varje dag? Vad stod det i artikeln som jag aldrig fick en chans att läsa?
Har Berghagen någon skyldighet att vara politiskt korrekt? (Uppenbarligen är det politiskt korrekta att vara porrmotståndare, eftersom det är löpsedelsmaterial att bli anklagad för att vara det motsatta.) Har han medverkat i någon antiporrkampanj, och nu visat sig vara en hycklare? (Hyckleri har ju alltid ett visst nyhetsvärde.) Om det är en sann historia, skäms Lasse över att han går igång på porr? Fick han Aftonbladet att backa därför att han helt enkelt inte ville bli indragen i en politisk debatt? Var det han som fick Bladet att backa eller gjorde de det av egen maskin?
Det finns så otroligt många frågor! Dessutom blir jag alldeles imponerad av/irriterad på/fascinerad av/besviken på människor som tycker en sak, eller åtminstone orkar påstå att de gör det. Jag tycker så många saker samtidigt.
De som kommenterar hos ”Lars Ohlys sambo” är, tillsammans med andra som skrivit egna blogginlägg om det hela, upprörda över allt möjligt, vilket stärker mina misstankar om att det är omöjligt att skriva upprörda kommentarer och samtidigt verka smart. Det blir lätt lite löjligt. Hur väl man än försöker formulera sig har jag svårt att läsa något annat än Blähä, du ä dum!
Det var någon som kommenterade på ”Lars Ohlys sambo”s blogg och skrev Sitt inte på dina höga hästar och tro att du har rätt att racka ner på någon annan människa. Har man inte det? Och är inte kommentaren ett nerrackande på ”Lars Ohlys sambo”?
Får man inte tycka olika? Debatt (och framförallt kommentarer om debatter) verkar så ofta handla om hur fan kan du tycka så där, är du dum i huvet eller, så här är det faktiskt, och du ska hålla med mig innan diskussionen är slut. Kan man inte bara låta det vara? Jag har så svårt för ”Du har fel”-mentaliteten. Räcker det inte med ett ”Jag tycker såhär”, och så låter man de andra säga vad de tycker, och så är det inget mer med det? Lasse Berghagen kanske går igång på bilder av nakna mer eller mindre neddekade brudar, eller kanske snarare på att hålla sig utanför porrdebatten. ”Lars Ohlys sambo” kanske går igång på antiporrkampanjer och att försöka skapa debatt på mer eller mindre lyckade sätt, eller kanske snarare på att skriva mer eller mindre betydelsefulla inlägg på sin blogg.
Jaha! OK! No shit! Vad i detta är det som är så upprörande? Själv blir jag upprörd väldigt sällan, så jag skulle seriöst gärna vilja ha svar på hur man tänker just i ögonblicket när man blir upprörd – oavsett om det är rabiata feminister eller äckliga porrgubbar som är det upprörande – och även när man fortsätter att vara upprörd och skriver en upprörd kommentar. Själv blir jag mest förundrad.
Sammanfattningsvis:
* stor komik i att Aftonbladet tillverkar en löpsedel av ett väldigt kort och ganska oseriöst bloggstycke
* ringde Berghagen Bladet först eller ringde Bladet Berghagen? Ringdes det före eller efter löpsedlarna var uppe?
* måste man ha en politisk åsikt som fd allsångsledare och allmän folkhemsprofil?
* måste man ha mer än en ”säker källa” i ryggen om man skvallrar på sin blogg?
* i hur stor utsträckning är man ”Lars Ohlys sambo”?
och slutligen, det viktigaste av allt:
* innebär min oförmåga till upprördhet att jag lider av någon sorts emotionell störning?
Andra bloggar om: Lasse Berghagen, Lars Ohlys sambo, Åsa Hagelstedt, porr, Aftonbladet, löpsedlar, skvaller, debatt, upprördhet
Schlager-Morrissey. Hade det varit någon annan hade väl oj oj oj, undrar hur det kommer låta varit på sin plats, men det kommer ju naturligtvis låta som det alltid har gjort – och alltid kommer att göra. Det är svårt det där med Morrissey. När jag gick i åttan lyssnade jag på The Queen Is Dead. Jättemånga gånger. Sedan dess har det inte gått att lyssna på den. Helt oanvändbar. (Liksom allt annat från den tiden.) Jag minns den som ”bra”. Men jag kan inte lyssna på den.
Gaah. Jag hade kunnat svära på att nyårsraketerna exploderade högt i skyn, men idag tyder mycket på att åtminstone ett par av dem lyckats tränga in genom öronen på mig och gjort sin grej i mitt huvud istället. Traditionsenlig nyårsafton med middag och kalas, drinkar, rödvin och ”champagne”. Traditionsenligt hård nyårsdag också, med andra ord. Jag vårdar ömt känslan av att det härifrån onekligen bara kan bli bättre. 
Många tror att det nya året börjar vid lunchtid den 1 januari, med den rediga bakfyllan man villigt ådragit sig under natten. Detta är naturligtvis helt fel. Det nya året börjar när man återvänder till sin egen mer eller mindre tragiskt småväxta bostad efter den årliga julresan. Det är då det ska börjas ta tag i.
Och apropå sväva i luften funderar även jag en del på Christer Fuglesang, trots att jag naturligtvis alltid håller mig över sådant där trams som alla tänker på just nu – jag tänker ju bara på de där speciella sakerna som de där speciella människorna (vi speciella människor) tänker på. Hur som helst, Christer Fuglesang. 
And I love betänketid. Smaka bara på ordet. Betänketid. Jag är nämligen totalt värdelös på att dölja mina reaktioner. Och det är inte alltid man håller med sina egna reaktioner – man kanske reagerar Å nej, men efter bara en sekund känner man att man egentligen tycker Jo men det var ju trevligt. Det där Å nej vet man liksom inte vart det kom ifrån, eller vad det ville.
