Update

Angående det mer eller mindre fumligt svamliga inlägget här under; det verkar idag som att ”Lars Ohlys sambo” (aka Åsa) har raderat hela sin blogg, inte bara de mer eller mindre lyckade inläggen om Lasse Berghagens eventuella porrkonsumtion. Den (bloggen, alltså) står icke att finna. Jag tycker det är synd. Jag tyckte hela historien var väldigt rolig.

Desssutom tycker jag det är lite orättvist att ”Lars Ohlys sambo” fått så mycket skit. Bloggar handlar så vitt jag förstår, ungefär som någon sa, en hel del om skvaller. Man skvallrar om sig själv, om Paris Hilton, eller om Lasse Berghagen. Som en av landets största tidningar ska man kanske inte ta alltför allvarligt på det man läser i oredigerade, självpublicerade texter på internet – oavsett om skribenten råkar vara politiskt aktiv eller inte. Jag antar att frågan om att radera Aftonbladets hela blogg (som de envisas med att kalla för nyhetssajt, men som inte verkar ha sådär värst hög journalistisk standard) inte kommit upp?

Ikväll ska det simmas i drinkar och champagne, firas av 2006, firas på 2007, vinglas runt från skiva till skiva, tänjas på gränserna, varas drop dead gorgeous alldeles i onödan, hurras, skålas och skvallras. Hello and goodbye. Puss och kram. Ni vet, the works. Och så hela vi-måste-ha-roligt-NU-hetsen. Underbart.

Vi ses i svängen.

Andra bloggar om: Lasse Berghagen, porr, Åsa Hagelstedt, Aftonbladet, skvaller, nyår, fest, nyårsfest, champagne

Jävla Stockholm

Ordningen är återställd. Jag har min egen misär tillbaka. Den är inte heller så rolig, men den är min.

Många tror att det nya året börjar vid lunchtid den 1 januari, med den rediga bakfyllan man villigt ådragit sig under natten. Detta är naturligtvis helt fel. Det nya året börjar när man återvänder till sin egen mer eller mindre tragiskt småväxta bostad efter den årliga julresan. Det är då det ska börjas ta tag i.

Och så är det.

Jag ska sluta lägga så stor vikt vid obetydligheter. Jag ska sluta med sådant jag skäms för, sluta skaffa mig saker att oroa mig för. Jag ska sluta att maniskt försöka verka så väldigt couldn’t-care-less. Jag ska sluta att lägga tid på dålig TV. Jag ska sluta dricka alldeles för mycket för ofta, men fortsätta dricka för mycket ibland för det är så jävla roligt. Jag ska fortsätta att hålla tobak och narkotika utanför min kropp. Jag ska jobba så jävla hårt. Jag ska sluta prata så mycket om det som jag efteråt känner borde hållas privat, förutom med de riktiga vännerna. Jag ska försöka bestämma vilka de riktiga vännerna är. Jag ska lägga in mina kläder i garderoben när jag använt dem, eller i tvättkorgen när jag använt dem för mycket. Jag ska diska. Jag ska inte hoppas på för mycket, men förvänta mig desto mer. Jag ska börja uttrycka mig bättre, till och med när jag pratar med människor som förstår vad jag menar utan att jag behöver uttrycka det alls. Jag ska åka hem till mina vänner oftare. Jag ska tillbringa mer tid utanför lägenheten än i den. Jag ska jobba så jävla, jävla hårt. Jag ska inte dricka mig så bakis att jag inte klarar av att jobba (”jobba”) dagen efter, om det är sagt att jag ska göra det. Jag ska svettas. Jag ska inte göra det lätt för mig. Jag ska inte göra det svårt för mig. Jag ska inte göra något till något något inte är. Jag ska vara klarsynt. Jag ska inte ta ut förlusten i förskott. Jag ska vara smidig. Jag ska vara förberedd på att november är helvetet på jorden. Jag ska ha de bästa intentioner, och de allra bästa uppföljningarna. Jag ska sluta med allt jag inte kan stå för. Jag ska hitta någonstans att stå.

Om jag gör allt det här, gud, (och jag kan börja redan idag), snälla gör så att det ordnar sig.

Andra bloggar om: nyår, nyårslöften, listor, ångest, kärlek

James den okände

Jag har kapitulerat. Omväxlande sitter, respektive ligger, jag i fåtöljer, soffor och sängar. Läser böcker. För tillfället en om interpunktion – något jag principiellt sett vurmar för, men inte orkar ta riktig hänsyn till i Le Blog. Innan dess läste jag Paul Auster, en bok om en uteliggare och hans hund. Mest om hunden. Jag brydde mig varken om uteliggaren eller hunden, och båda dog.

Jag har kapitulerat. Jag är hemma hos, och kan inte påverka tillvaron nämnvärt. Jag räknar ned, den som vill får gärna räkna med. Två nätter kvar. Min gamla säng känns alldeles för mjuk. Det känns ohygieniskt att sjunka ned så långt. (Men ren är den, här äts minsann inte i sängen. Som man gör i Stockholm, usch och fy.)

Jag är inte den enda som kapitulerat. James Brown har trillat av pinn. Han var 73, jag trodde han var äldre. Han knarkade och slog sina kvinnor, enligt uppgift. Jag kände inte James. Och nu är det för sent. I sann egocentrisk blogg-anda:
Jag kommer aldrig få träffa James Brown.

Andra bloggar om: Paul Auster, Timbuktu, James Brown, döden, hembesök

Party hard

Det är lite svårt med dagarna. Klockan är tisdag, men jag har inte gått och lagt mig än så det är på något sätt fortfarande måndag. Det är bara det att det verkligen, verkligen känns som söndag. Och jag skulle kunna önska att det var lördag, så jag kan se fram emot söndagen en gång till (men eftersom söndagen kändes som en lördag så är det på något sätt fredag jag önskar att det skulle vara idag). Jag gillade söndag. Även om den kändes som en lördag och gjorde att måndagen försvann.

Alltså.

Hur som helst är det dagen efter. Igår var också dagen efter, och dagen innan dess (lördag). Jag suger den sista musten ur jävla Stockholm innan jag åker bort till huset. (Det är det enda som finns där, dit jag ska, huset. Det är i och för sig några människor i huset också.) Hur som helst har jag sugit den sista musten ur jävla Stockholm den här helgen. Jag känner mig både nöjd och sliten. Nu ska jag ”hem” och avstå.

Jag läser mina gamla inlägg, inser att jag verkar ha känt mig förälskad. Jag tror inte längre att jag är det. Det hela verkar vara alldeles för inom räckhåll för att jag ska vara förälskad. Eller så är det helt enkelt så att jag är lite kärig i alla fall, men bara när jag är tråkigt full eller tråkigt nykter – inte i det här mellanläget man är i mellan fulldagen och nykterdagen. Baby, you don’t give me that feeling when I’m bakis.

God natt, imorgon (tisdag, vilket egentligen är idag) ska jag upp och prestera.

Andra bloggar om: dagar, bakfylla, alkohol, fest, kärlek

Städning och Sveriges ensammaste rymdman

Jag har några dagar kvar i staden innan jag åker till julen. Antar att jag måste städa innan jag åker, eftersom det är lag på att man måste städa lägenheten innan man åker bort. Som det ser ut nu har jag inget golv. Det är lika spännande varje morgon när jag kliver upp (och, för den delen, när jag kliver tillbaks in i lägenheten på kvällen) – finns det något fast att stå på under alla tröjor och tidningar och räkningar och fotoalbum och strumpor och hushållspappersrullar och halsdukar och fjärrkontroller och tvättkassar och sladdar och underkläder och jeans och paraplyer och väskor? Alla mina grejer skulle lika gärna kunna sväva i luften, och jag själv således braka rakt ner i lägenheten nedanför när jag sätter ned fötterna. Så skulle det kunna vara.

Och apropå sväva i luften funderar även jag en del på Christer Fuglesang, trots att jag naturligtvis alltid håller mig över sådant där trams som alla tänker på just nu – jag tänker ju bara på de där speciella sakerna som de där speciella människorna (vi speciella människor) tänker på. Hur som helst, Christer Fuglesang.

Han har ju varit ett skämt i hur många år som helst, Sveriges astronaut som aldrig får åka upp i rymden. Och så helt plötsligt får han vara astronaut på riktigt – det är ju fantastiskt roligt för honom. Han måste vara jättestolt. Hela Sverige är jättestolt(a?). Tyvärr slutar inte Sverige se Christer som ett skämt. Jag, som trots alla bevis på motsatsen har vissa inneboende förhoppningar om att världen vill dess invånare väl, hade verkligen hoppats på att den stora ironiska delen av det svenska folket som sitter i skrivande positioner på landets tidningar skulle lämna Christer ifred, att de skulle låta honom få göra sin rymdresa med hedern i behåll. Icke så. Spridda rubriker från kvällspressen:

Kom Christer, här kan vi bo!
Prinsessan och rymdkungen
Dagens meny
Fuglesang fångade tyngdlösa gelehallon i munnen
Här kan du kika på Fuglesang
Schemat dag 8: 07:17 Christer Fuglesang försöker sova /…blablabla…/ 06:47 Natti natti, Christer
Fuglesang bjöd på älg och kola
Promenadseger för Fuglesang inatt
Fuglesang slog frisbee-rekord

Vad ska man kalla det? Sarkasm under skenet av något slags småputtrigt gemyt? En gång tönt, alltid tönt.

Andra bloggar om: städning, Christer Fuglesang, rymden, ironi

Jag tänker på sms och får en idé

Å andra sidan är det ju ganska skrämmande att man skulle kunna smsa iväg precis vad som helst till vem som helst. Och tänk om någon flyttar runt på ens telefonnummer i telefonboken om man råkar lägga ifrån sig mobilen någonstans. Det är jag ganska orolig för. Men mest orolig är jag för att jag någon gång ska få spel och skicka iväg sanningssms till hela min kontaktlista. Yikes!

Obs: detta är alltså inte att jämställa med pinsamma fyllesms, som är en helt annan historia (och som jag skickar iväg på riktigt lite då och då), utan det här handlar om de där jag-är-så-trött-på-livet-ögonblicken som infinner sig ibland, när man känner att det eventuellt skulle kunna hjälpa att berätta för andra människor vad det är som är fel på dem.

O, det här måste jag lista.

Dagens citat

Översättningsmästarinnan Linda Isacsson i högform:

När dom sa ”ja” tänkte jag bara ”yes!”

Jag skulle verkligen (verkligen) vilja bli av med Bonde söker fru. Helst nu genast. Antingen får kvällspressen sluta cold turkey och sätta upp riktiga nyheter på löpsedlarna, eller köra dubbelt med en bondelöpsedel och en nyhetslöpsedel. Kom igen. Så här i mitten av december kan jag nog lugnt påstå att jag hade större förhoppningar för landets ”kulturintag” 2006 än bönder som försöker ragga på tjejer. Det hade jag kunnat åka hem till föräldrarna och bevittna på Stadshotellet.

Andra bloggar om: Bonde söker fru, Linda Isacsson, TV

Fantasiskt och pretentiöst – fantastiskt pretentiöst

Jag är full, det var gratis, allt var gratis, vi var där bakom där det alltid är gratis, jag borde inte vara full men jag är det ändå, antagligen för att jag inte hämtat mig ordentligt från igår. Jag gick hem tidigt ikväll, dels eftersom det är söndag och dels för att jag fortfarande vill ha dig.

Som jag vill ha dig, mitt hjärta slår så hårt inatt, det slår mig så hårt att jag får blåmärken. Det finns inga förtänkta meningar att bjuda på, jag vill ringa dig men det gör jag inte. Jag väntar till imorgon för att det ska kunna räknas. Allt räknas i dagsljus, inget räknas vid den här tidpunkten. Det är redan imorgon, men jag måste sova innan det blir imorgon på riktigt.

Å, jag blundar och somnar till lite då och då – snart så. Jag måste minnas hur det känns att gå förbi ett gatukök och vilja ha dig, hur det känns att vänta på tunnelbanan och vilja ha dig, hur det känns att tro att du kanske vill ha mig.

Jag lyssnar på musik som borde få mig att känna för andra platser, tider och personer, men jag känner för dig ändå.

Nu orkar jag inte skriva längre, kroppen envisas med att somna.

Andra bloggar om: kärlek, alkohol

Dagen efter imorse efter inatt efter igårkväll

Imorse kliade det under huden, så jag var tvungen att gå, men jag skulle kunna vara så bra med dig. Jag är inte distansierad, jag lovar, jag är bara lite rastlös. Du är också det, du borde förstå.

Jag kan inte prata om det, jag vet inte hur man gör! Jag vet inte när man gör det? Vet du inte heller eller låtsas du bara inte om?

Jag skulle kunna lyssna på dig hur länge som helst. Släpp inte det här nu.

(Finns det ens något att släppa? Jo, det måste det göra- så gör det inte-)

Andra bloggar om: kärlek

So, Sally can wait, she knows it’s two ladies we’re walking on by

Västermalmsgallerian, 14.00. Här möter man mamma med barnvagn, mamma med barnvagn, mamma med barnvagn, tant med annan vagn, mamma med barnvagn, tant med vagn, tant med vagn, tant med gubbe, samt mig.

Det är som att stirra framtiden i vitögat.

Åkte hem, hade fruktfest, tog en tupplur (läs: däckade på sängen av kraftig och akut trötthet), och nu ska jag göra som jag planerat: åka tillbaks till lokalen och jobba jobba. Det brukar aldrig hända – idag har jag ett veritabelt disciplinkalas. Det måste vara för att jag åt en kartong finchoklad till middag igår.

Idag har jag på mig en svart och en randig strumpa. Samma strumpor nyttjades även igår. Imorgon får jag gräva upp ett par nya strumpor ur tvättkorgen och hoppas på att de har legat där tillräckligt länge för att de ska ha blivit rena på nytt. I övermorgon har jag hela tvättstugan bokad. Sedan ska jag gå runt och vara snygg. I helgen ska jag vara sjukt snygg. Jag ska vara så jävla snygg. Och lyckad. Och självständig. Och jag tänkte skriva ”Och inte hoppas på för mycket”, men det vet jag att jag kommer göra ändå. (Fast Aftonbladet har lovat att det ska gå vägen. Så jag är inte orolig.)

Andra bloggar om: framtiden, fruktfest, tvätt, kärlek