Längst ner, längst in till höger sitter en visdomstand som är mycket vassare än alla andra tänder i munnen. Det gör inte tanden någonting, men kinden protesterar när det ska tuggas och bitas ihop. Innerkindytan är något… ojämn. Och öm. Det är söndag. Jag sitter och gömmer mig. 
Det är en imorgon-söndag – en sådan söndag som inte har någon egen existens, utan lever på alla planer för imorgon – och jag är en imorgon-tjej, som också lever på alla planer för imorgon. Vi borde trivas ihop, jag och söndagen. Det gör vi inte. Söndagen är vass, och jag är ojämn och öm.
Och jag tittar på Grey’s Anatomy och låtsas att det är TV-tårar och inte mina egna. Vill veta hur man gör. Vill veta hur man tar sig för allt det där vanliga, det som skulle hända av sig självt om man inte var så jävla upptagen av det här andra. Det måste verka som att jag inte gör någonting alls i dagarna. Att jag får ingenting gjort. Det är fel. Jag väntar på den här människan hela tiden. Det tar så mycket tid. Och plats.
Andra bloggar om: kärlek, ångest
Kategorier: Feelings · tjärlek
När man inte lämnar lägenheten, tvättar man inte heller håret. Tyvärr har jag fått besök – Johnny är här, med ögonen, rufsigt hår, höga kragar och låg färgmättnad. Jag och min fetlugg (som i klistrad på pannan, inte i våg ovanför) sitter i soffan och känner oss illaluktande och hopplösa.
Det är inte mycket som är likadant nu som det var ca 1991, varken runt mig eller i mig, men det känns tryggt att mina känslor för Johnny är desamma. Från TV3 och 21 Jump Street till TV4 och Sleepy Hollow, via biodukar i alla möjliga och omöjliga städer, gränsande till en fetisch – känslorna har överlevt både samtliga tonår och några vuxenår, vi har de gyllene pensionsåren i sikte, jag och Johnny.
Jag drömde sammanhängande och länge inatt. Det började med lägenheten jag växte upp i och slutade med att Pär Nuder (skallig och mycket kort) jagade råttor åt mig någon helt annanstans. Däremellan fanns plats för allt.
Läste bok långt in på natten igår. Världen i boken var inte fin och inte god, och alltså mycket lik den riktiga världen. Har försökt råda bot på uppgivenheten hela dagen. Tatis Mon Oncle gjorde sitt till, med superbt paraplyhytteri-extraordinaire. Jag fortsatte med vad televisionen erbjöd – Sky Captain and the World of Tomorrow visade sig vara en trevligt oförarglig historia – mais c’est parfait ca! Idag är dagen för flygkaptenen och läppstiftsjournalisten som i smått sepiaaktiga dammtoner ironiskt jagar rätt på den galne forskaren som planerar förstöra hela världen. Och så nu Sleepy Hollow.
‘Tis a tongue-in-cheek day today. Tyvärr är ingen annans tunga än min inblandad.
Andra bloggar om: johnny depp, sleepy hollow, mon oncle, sky captain and the world of tomorrow, film, tristess
Kategorier: Art · Feelings · Film · Sovmorgon · Uppekväll · riktigt tråkig vardag
