En ganska bra dag

Och Västerbron har den bästa utsikten. Den är så liten, staden, en leksaksstad. På Västerbron ser man det, och hur allt hänger ihop. Jag har aldrig kunnat gå över den utan att stanna, det har hänt att jag varit på det där humöret och till och med börjat grina i smyg. Så inte idag, men jag stannade två gånger. Man känner sig stor och liten på samma gång när man står där. Och då menar jag jättestor. Och jätteliten. Och man vet vilka andra som är på olika ställen i stan. Och då tycker man att de är jättestora, och samtidigt jättesmå.

Och ibland, när man har en särskild huvudvärk, gör det mer ont i ansiktet än i huvudet.

Och jag vet inte vad som skulle vara värst; att sanningen är att jag går omkring och förväntar mig för mycket, eller att sanningen är att jag går omkring och förväntar mig för lite. Eller att det inte finns något alls att förvänta sig om.

Och det skulle vara bra om jag kunde sluta vara rädd för tjejer. För det är jag verkligen. Livrädd. Tjejer är det läskigaste som finns, tro inget annat. De pratar med mina vänner och fyller upp min funktion och jag känner mig utbytbar och det kan väl aldrig vara rätt och riktigt?

Och jag har slutat att läsa alla varianter av kulturtidsskrifter, för jag har tröttnat på att läsa om produktiva människor jag känner i första, andra eller tredje hand. Magasinen är överfulla av dem och jag har verkligen tröttnat, men jag saknar det – för tidningar var det roligaste jag visste en gång i tiden innan jag blev en del av branschen. Jag hatar branschen. Jag önskar branschen kunde lämna mig ifred. Den är inte vad jag vill att den ska vara. Den är inte ens vad den själv vill att den ska vara.

Och det känns som att jag skötte mig riktigt bra idag, trots allt.

Andra bloggar om: stockholm, västerbron, huvudvärk, förväntan, tjejer, kulturtidsskrifter, kärlek, ångest

Sovaren

Jag glömmer bort vad jag måste göra, vilket är en hel lista. Tyvärr kommer jag på det igen när jag har släckt lampan och ska försöka somna. Då går det inte så bra med vare sig listan eller sömnen. Och nu dagen efter har jag glömt bort det mesta igen, vilket får mig att anta att jag kommer ligga och undra om det verkligen är så att man alltid somnar per automatik på kvällen, bara man försöker, ikväll igen. Vad är det som säger det? Jag bävar för den dag då jag kommer ligga där och försöka och försöka och försöka ända fram till dess att klockan ringer dags att stiga upp.

Det är en helt annan känsla att ligga i sängen på natten och på morgonen. På natten, när det inte går så bra med den där sömnen, vill jag bara gå upp upp upp. På morgonen vill jag aldrig gå upp upp upp. Sängen är mycket mjukare på morgonen.

Tragiskt?: inatt försökte jag mig på att think positive thoughts, liksom för att se till så att det inte var av allmänna ångestskäl som jag inte kunde somna. Jag kom inte på någonting! Jag försökte ganska länge. Det är ju hemskt komiskt. Ja, till och med både hemskt och komiskt. Att jag verkligen inte kunde komma på någonting som helt enkelt var bra. Man kan ju tycka att jag med den inställningen borde vara jättedeprimerad, men det är jag verkligen inte. (Jag vet hur det känns. Det är inte så här.)

Jag får försöka igen ikväll.

Andra bloggar om: sömnproblem, sömn, ångest