Sista skriket 2006

Angående den här kommentaren till det här inlägget:

Charlotte // Dec 31st 2006 at 1:01 pm (edit)

“innebär min oförmåga till upprördhet att jag lider av någon sorts emotionell störning?”…
Nja jag tror hela höjasigöverspontanakänslorgrejen liksom intefattaattdetpåriktigtfinnsandramänniskorgrejen är ett modefenomen.
Om du gillar skvaller och tycker det är kul med uthängningar tycker jag du ska börja med att lyfta bort din egen anonymitet.

Absolut! Modefenomen, generationssjukdom – det köper jag. Man är så van vid att människor hängs ut / hänger ut sig själva till höger och vänster att det inte är något man lägger någon större vikt vid. Hela löpsedelsfenomenet har blivit en sådan cirkus att man förutsätter att ingen längre tror på det som står på dem, eftersom man vet att det inte handlar om något mer seriöst än min-mosters-nye-man-jockes-son såg kändisen där och där med den och den och de gjorde det och det. Jag kan inte uppröras av detta, det går inte. Ibland försöker jag, men det är ganska lönlöst. Det där med spontanitet, det kan ha dött någon gång i slutet på förra seklet. Allt har ett sammanhang som begränsar vad man kan känna inför vad det nu handlar om. Löpsedlar och uppenbart lösa rykten kan roa mig mycket, jag är inte nödvändigtvis road av själva löpsedeln eller ryktet – snarare av omständigheterna runtikring. Någon slags metahumor, antar jag.

Upprörd, visst kan jag bli det – över saker som ligger mig personligen närmre. Det jag fascineras av (och fortfarande gärna vill veta mer om – berätta!) är denna upprördhet som uppenbarligen kan uppstå i människor över saker som de ärligt talat inte kan ha så mycket att göra med. Exempelvis att någon har skvallrat om att en kändis har inhandlat porrtidning. Jag kan absolut tycka att man som vuxen, politiskt medveten kvinna borde inse det mindre lyckade i att komma med anklagelser på minst sagt lösa grunder (oavsett om man själv är säker på att det är sant eller inte) i ett mycket tillgängligt medium. Jag kan roas av det på många nivåer. Men känna mig upprörd – I can’t do it!

Åh, det är så intressant. Jag skulle kunna tänka länge på detta.

Andra bloggar om: känslor, åsikter

Update

Angående det mer eller mindre fumligt svamliga inlägget här under; det verkar idag som att ”Lars Ohlys sambo” (aka Åsa) har raderat hela sin blogg, inte bara de mer eller mindre lyckade inläggen om Lasse Berghagens eventuella porrkonsumtion. Den (bloggen, alltså) står icke att finna. Jag tycker det är synd. Jag tyckte hela historien var väldigt rolig.

Desssutom tycker jag det är lite orättvist att ”Lars Ohlys sambo” fått så mycket skit. Bloggar handlar så vitt jag förstår, ungefär som någon sa, en hel del om skvaller. Man skvallrar om sig själv, om Paris Hilton, eller om Lasse Berghagen. Som en av landets största tidningar ska man kanske inte ta alltför allvarligt på det man läser i oredigerade, självpublicerade texter på internet – oavsett om skribenten råkar vara politiskt aktiv eller inte. Jag antar att frågan om att radera Aftonbladets hela blogg (som de envisas med att kalla för nyhetssajt, men som inte verkar ha sådär värst hög journalistisk standard) inte kommit upp?

Ikväll ska det simmas i drinkar och champagne, firas av 2006, firas på 2007, vinglas runt från skiva till skiva, tänjas på gränserna, varas drop dead gorgeous alldeles i onödan, hurras, skålas och skvallras. Hello and goodbye. Puss och kram. Ni vet, the works. Och så hela vi-måste-ha-roligt-NU-hetsen. Underbart.

Vi ses i svängen.

Andra bloggar om: Lasse Berghagen, porr, Åsa Hagelstedt, Aftonbladet, skvaller, nyår, fest, nyårsfest, champagne