Slutord, Män som hatar kvinnor. Nu har jag läst klart, och kan bekräfta de aningar jag skrivit om tidigare i veckan – den är inte så bra. Det är en deckare, man bläddrar så man får reda på hur saker och ting hänger ihop. Det är en pageturner, för man vill att den ska ta slut någon gång. Jag ville faktiskt att den skulle ta slut snart så fort jag börjat läsa den. Det känns skönt att den gjorde det idag.
Saker att hänga upp sig på:
inbäddad litteraturkritik som jag redan skrivit om, inte så välformulerat, men det är nog lite mycket begärt
det är inte så himla kul med meta: ”Hur kunde du vara så säker på det?” / ”Därför att det här inte är någon jävla pusseldeckare”
alla försök till att beskriva den kvinnliga datahackern med aspergers – särskilt hennes klädstil och piercings och tatueringar, ni vet, som såna där Reclaim the Streets-ungdomar har
att alla vi hejar på använder iBooks och PowerBooks och alla möjliga Appleprogram, medan bara skurken som får sin dator hackad har PC och Windows
att huvudpersonen måste ligga med varenda brud han träffar
Den är ju naturligtvis inte helt värdelös. Det är en okej deckare. Läs den om du inte har något bättre för dig. Eller se till att få något bättre för dig.
Kan man egentligen använda okej som adjektiv?
Andra bloggar om: deckare, stieg larsson, män som hatar kvinnor
UPDATE AVDELNINGEN RÄTT SKA VA RÄTT: Insåg just att jag inte lyckades så bra med styckesindelningen här ovanför… Om man är uppmärksam ser man nog kommatecknet, men vem fan är uppmärksam? Inte jag. Alltså, inte så välformulerat, men det är nog för mycket begärt syftar på mitt tidigare tjatande om den här boken (man kan aldrig ta upp ett ämne för många gånger…) och inte på Larsson. Han är säkert jättebra på att formulera sig.
Trots att jag minns det som en, visserligen lös, överenskommelse har jag blivit bortprioriterad till förmån för andra. Vi har verkligen gjort slut, inser man så här nio månader senare. Just precis nu känns det som det värsta med att göra slut är att man säger upp rätten att bli irriterad på personen i fråga. Jag har inte rätt att känna mig bortglömd, för det är inte meningen att någon ska komma ihåg. På ett sätt kan man ställa mer krav på de vänner som alltid bara varit ens vänner, än man kan på dem som en gång var något mer. 
slå in mina pocketböcker i presentpapper för att jag inte ville falla in i kategori a) människa som läser klassisk barnlitteratur med motiveringen att det är stämningsfull kvalitet som man verkligen dras in i även som vuxen, eller kategori b) människa som skriver dåliga noveller och behöver all hjälp som kan fås och som alltså köper en bok om skrivande som människan stryker under vissa viktiga meningar med rödpenna i. Jag är ingetdera, jag lovar, jag lovar, jag köper böcker efter hur de känns i handen, efter vad det är för typsnitt, efter hur tjocka de är. Jag köper omslag, inte innehåll. Jag läser dem och suckar för det mesta.
