Hjärtat

Försöker trösta vännen så gott det går, handfallet och tafatt blir det. Och så kommer tanken fan, det här har jag verkligen inte tid med just nu, jag skäms skäms skäms, jag skulle vilja ge vännen så mycket tid, jag skulle vilja släppa allt, och så är jag mitt uppe i en massa som inte kan släppas.

Jag önskar att jag visste vad det är meningen att jag ska säga, jag har ingenting som duger. Jag försöker minnas vad folk sagt till mig, men minns bara fjantiga fånerier och folk som vill ta på en och att jag bara ville skaka av mig alltihopa. Jag kan inte ge någon något som jag inte själv vill ha, men tänk om det är det som behövs?

Jag blir analytisk, ok, nu är det så här och så här, tough shit, det blir bra till slut. Nästan kyligt klartänkt. Det är nog inte rätt väg, men vad ska jag göra? Det är det enda jag har att erbjuda. Fan också. Vännen förtjänar så mycket mycket mer.

Kylan verkar även ha slagit till utomhus, första för säsongen, otroligt sent. Är det också mitt fel?

Andra bloggar om: kärlek, tröst, otillräcklighet

Journalistiken

Å nej, skandal!

Vad jag nu undrar över, alltid är det nånting jag inte förstår, är hur kontakten mellan Expressen och Anneli, 37, har uppstått. Är hon en vilt främmande människa, en kvinnoröst ur folket, som ringt upp Expressen och begärt att få medverka med namn och bild i en artikel om detta julfiasko? Tänkte hon, när hon satt i soffan och bestörtades, att här, här har vi något med nyhetsvärde?

Eller är det människan bakom artikeln som letat igenom hela sin bekantskapskrets på jakt efter en småbarnsmamma som skulle kunna tänkas ställa upp och vara lite upprörd?

Vad kom först, Anneli, 37, eller artikeln?

Andra bloggar om: journalistik, jultomten, jul, bedrägeri