Jag ska inte komma med något riktigt omdöme om den här deckaren jag håller på att läsa, eftersom jag bara är 168 sidor inne i den och således har 400 sidor kvar att plöja igenom, men det är hur som helst Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Jag är inte särdeles imponerad hittills. Om den inte tar sig ställer jag mig mycket oförstående till haussen och utnämningarna.
På sidan 144 slås jag dock av något intressant.
Han satte sig på kökssoffan och försökte läsa en roman som enligt baksidestexten var en sensationell debut av en tonårig feminist. Romanen handlade om författarinnans försök att få ordning på sitt sexliv under en resa till Paris, och Mikael undrade om han skulle kallas för feminist om han i gymnasial ton skrev en roman om sitt eget sexliv. Förmodligen inte. En orsak till att Mikael köpt boken var att förlaget hyllade debutanten som ”en ny Carina Rydberg”. Han konstaterade snart att så inte var fallet, varken stilistiskt eller innehållsmässigt. Han lade ifrån sig boken efter en stund och läste istället en westernnovell om Hopalong Cassidy i Rekordmagasinet från 1950-talet.
Det måste väl ses som ställt bortom allt tvivel att det är Åsa Ericsdotters Oskyld som åsyftas. Jag har inte läst den, och har alltså ingen uppfattning om det är en bra bok eller om det är en dålig bok eller om det är en bok lite mitt emellan.
Hur som helst betvivlar jag starkt att huvudpersonens läsupplevelse kommer ha någon betydelse för utvecklingen av de 400 sidor jag har kvar att läsa. Därför undrar jag lite över varför man väljer att lägga in detta stycke litteraturkritik i sin kriminalroman. Om man inte hade kunnat identifera ett verkligt verk ur citatet ovan, hade jag nog bara sett det som ett sätt att påvisa vissa personlighetsdrag hos sin huvudperson journalisten. Men som det är nu blir det svårt att inte anta att författaren journalisten låter meddela sin egen privata åsikt genom huvudpersonen journalisten.
Jag är förbryllad. Jag menar naturligtvis inte att han inte får tycka vad han vill, men varför slänger han in det i sin bok? Det måste väl finnas bättre forum för litteraturkritik som journalist än i en kriminalroman? Är det för att kunna komma med formuleringar som Mikael undrade om han skulle kallas för feminist om han i gymnasial ton skrev en roman om sitt eget sexliv utan att riktigt behöva stå för det?
Man kanske helt enkelt inte kan rå för att man är en riktig gubbe.
(Eller underskattar jag Larsson? Är det meningen att det hela ska vara någon sorts långsökt koppling till titeln Män som hatar kvinnor? Ett påpekande av att det i många huvuden pågår någon slags omedveten, relativt ofarlig kvinnoförminskning i smått som faktiskt kan kopplas till kvinnoförtryck i stort?)
Andra bloggar om: litteratur, Stieg Larsson, Män som hatar kvinnor, Åsa Ericsdotter, Oskyld
Idag gör det ont och jag ignorerar ringningar på både dörr och telefon. Jag svarade när mamma ringde, men bara då och bara för att jag vet att hon ringer till dess att jag svarar. Eftersom idag var dagen jag skulle göra saker annorlunda, får jag intala mig att en dag mer eller mindre inte gör någon skillnad. 
